I mitt hem och i mitt arbete blir jag till. Här är för mig tillvarons mylla där jag hämtar kraften som hjälper mig när jag möter skygga, ömtåliga orkidéer och uppfriskande uppstudsiga, maskrosbarn som är en del i min vardag och som bakom skal av destruktivitet och misstro inom sig rymmer oceaner av kärlek och längtan.

Några kapitel in i Tisdagarna med Morrie[1], en oansenlig liten bok om väsentligheter, insåg jag att min man och jag är måndagsmänniskor. Med varsin kopp kaffe och en whiskey (ibland len, mjuk irländsk Jameson, ibland rökig och rivig Laphroaig med en anständig smak av tjärad brygga) möts vi i soffan efter en händelserik vecka. Det brukar vara en vecka med oräkneliga möten med egna och andras barn, ungdomar i skolan, utanför skolan, på glid, på räls och däremellan, utsatta, insatta, ibland inlåsta människor, släkt, goda vänner, arbetskamrater och kollegor. Till detta har veckan berikats med förlösande motionspass och hundsvängar, kontemplativa ”Karlbergskogspromenader”, storköp och härligt middagsstök i stort kök. Och efter detta, mätt och utmattad - läxläsning och glosförhör. När sedan larmet av hundar och barn övergår i ett lågmält småpratande till tandborstningen och stillheten sprider sig i vårt hus landar vi dessa omistliga måndagskvällar i vår soffa. I ömsom banala ömsom djuplodande samtal ritar vi nya stigar på vår karta - nya platser att besöka inom oss och utanför.

Emellanåt ackompanjerade till Bill Frisells behagligt, jazziga pulser, Peter LeMarcs ängsliga sånger som fångar livets svårmod och längtan, eller La Streisands tolkning av människor som behöver människor… har vi hämtat andan, gjort våra halvhalter i livets framfart och sökt efter det stora i det lilla. Samtalat om det vi har sett, gjort och känt, om hur vi kunde ha gjort annorlunda, och om det som kanske väntar runt hörnet. Om livet som vi känner det och framtiden som vi föreställer oss den. Om hjärta och smärta, ren och skär lycka - om kärleken som är störst! Och detta på måndagar – alltid måndagar.

Den svårt sjuke Professor Morrie och hans adept Mitch från universitetstiden i Waltham, Massachusetts tar efter flera år åter upp bekantskapen och möts som de alltid gjort av någon gåtfull anledning – på tisdagar (they are tuesdaypeople!). Under dessa livsbejakande möten i dödens väntrum samtalar de om liv och död, kärlek, förlåtelse, äktenskap, ensamhet... Professor Morrie förklarar för mig och Mitch att han varje dag frågar den lilla fågel som sitter på hans axel om det är idag han skall dö – som för att påminna oss om hur viktigt det är att ta vara på varje dag – och varje människa.

[1] Mitch Albom (1997).